Nu ska jag blogga bara før att jag har såå jævla tråkigt. Ni kanske undrar vad jag gør uppe nu? Jo, jag sitter på jobbet men eftersom jag ær så duktig så ær jag færdig med allt som ska gøras=sitta på datorn. Igår nær jag kom hem från jobbet kl. 07.00 møts jag av en liten festskara bestående av Elin, Jonas och vår nyinflyttade granne Oliver. De hade varit ute och festat hela natten och på något vænster hamnat i vår soffa. Vinet stod på bordet och stæmningen var på topp.. Vad gør det att man kommer hem från jobbet kl 7 egentligen? Som Jonas sa så lever man bara en gång. Efter en liten stund så spårade det hela ut och øvergick till att sminka Oliver, mata Oliver med parfym, foundation och choklad, titta på Oliver nær han søg av en banan, fråga inte ens, haha. Till slut kom gitarren fram och det visade sig att vi bor granne med en trubadur. Allsång blev det bland vår lilla skara. Riiiktigt mysig morgon måste jag sæga, skulle inte tacka nej till att ha de så varenda gång jag kommer från jobbet. :-) Till slut læmnade de oss och jag skulle vilja se Olivers min nær han vaknade på morgonen med "Sæffle-lover" skriver i pannan och horsminkning.

Fantastiskt!

Nu är allt som vanligt igen och alla är på hemmaplan redo för några hektiska veckor bestående av äta, sova och jobba. Visiten i Säffle för mig och Elin har varit välbehövligt och Andrea bokade impulsivt in sig på en weekend till London. Jag kommer nu framöver jobba natt varannan vecka och få lite extraslantar i kassan. Jag kämpar nu med att vända på dygnet och hitta nya tider då jag ska äta och borsta tänderna på, en utmaning skulle man kunna säga, inte helt lätt som ni kanske förstår.

Idag såg jag fram emot att lägga mig framför en film efter att ha tagit igen lite sömn. Men hör och häpna, lamporna slutade fungera, internet likaså och tvn ville inte sättas på. Jag började ana ugglor i mossen, ett besök hos grannarna och ett samtal till Elin senare insåg jag att Jessheim och hela Gardermoen låg nere på grund av strömavbrott. Paniken bröt ut i kroppen, ingen ström. Vad gör man då? Jag kom på den smarta ideén att jag skulle laga mat, jag tänker uppenbarligen inte längre än vad näsan räcker. Det gick ju såklart inte! Jag la mig istället i soffan med Bingo Rimérs bok "en flickfotografs bekännelse" och väntade på att helvetet skulle gå över. En timme senare tändes hela staden upp och jag undrar fortfarande; Vad fan gjorde man utan ström förr i tiden?!

När man bor tillsammans med två goda vänner så får man höra ett och annat underhållande i sin vardag. Idag var det Elins tur att bjuda på skrattfest. Jag och min fina vän står ute på trappen och pratar och jag passar på att dela med mig av dagens nyhet. Jag säger: Elin, vi har fått nya grannar. Elin svarar lyckligt: Ååååh, då kan ju vi parkera där(och pekar samtidigt längre bort på parkeringen). Sedan kommer hon på sig själv och ändrar tonläget till något bittrare: Bara de inte tar vår parkering.. Jag besvarar hennes bitterhet med ett försiktigare tonläge: Men Elin.. vi har ju ingen bil. Elin ser fundersam ut några sekunder och säger sedan: Nej just det... det tänkte jag inte på.. Ungefär som om jag precis berättat en världsnyhet som hon heelt hade missat. Lilla Elin då! Din dag kommer också en dag, när du har en bil OCH en egen parkering. Men till dess tycker jag att vi låter de nya grannarna få parkera vart de vill.



Kommentarer nu i efterhand: Ja, men när du sa det.. Jag hade ingeeen tanke på det, jag fattar inte ens hur jag tänkte.

Idag är det skrattfest på Gotaasalleen, det är nämligen så att vi lagt vantarna på Björn Gustavssons dvd. Herregud, vad roligt. Det spelar faktiskt ingen roll om man har sett alla klipp miljontals gånger, det är lika roligt i alla fall. Andrea är specialist och spola tillbaka och skratta sig vinröd i ansiktet. Men jag och Elin är inte bättre, här sitter vi alla tre och vilar ögonen på världens roligaste kille, plus i kanten är ju att han ser bra ut.

"Ååååh jag fattar ingenting! Vadå Ms eller Mrs, vad är jag? Faaaan! Hur ska jag göra?! Vad i helvete är det här? Vad ska jag göra nu? Meeeen! Jaha, nu håller jag tydligen på och bokar en bil också?!" - Andrea försöker spontanboka en resa till London. Mindre lyckat.

Efter allt slit som denna veckan bjudit på, är vi banne mig värda ett par flaskor vin, det är ju lördag. Gourmetmat, nostalgi och peppmusik har kvällen än så länge bjudit på, nu mår vi som vi förjänar! Det här är livet, och vi vill förmedla våra känslor i bilder :)

Just nu sitter jag här i min rosa mjukisdress, tända ljus, lugn musik och lockigt hår. Imorgon har jag min första lediga dag på riktigt länge, om man bortser från att jag var sjuk i två dagar men då uppskattade jag det inte alls. Imorgon ska jag strosa runt i affärer, gå till systemet.. eller vinmonopolet som det så fint heter (Ja, man får köpa alkohol här, upp till 20% faktiskt) För imorgon vankas det utgång och jääädrar vad jag ser fram emot det här. Grannarna lovade oss förra helgen att de skulle ha fest så det hoppas vi på. Annars blir det ös i vår fina nystädade lägenhet. Nästa vecka på torsdag blir det hemfäääärd! :)

 

Jag känner att jag måste precisera mig lite angående tidigare inlägg, framför allt visseldelen. Det var ur min synvinkel väldigt komiskt.

Jag har ju tidigare nämnt Andreas konst för att bli glad för nästan ingenting. Likaså är det med komplimanger. Hon berömmer gärna sådant som man kanske inte riktigt själv ser som en av de bättre kvalitéerna, och det är ju en fin egenskap.
Så ikväll när vi satt i soffan och jag började vissla smått för mig själv så säger Andrea seriöst "Fan va grym du är på att vissla!". Jaha, tack? Haha. Det har jag aldrig hört förut, men det är ju alltid kul att upptäcka nya bra egenskaper. Hon fortsatte "Du borde gå ihop med Tomas på mitt jobb, ni skulle kunna bli trubadurer. Han är så grym på att vissla att han ibland låter som ett intrument, man hör direkt vilken låt det är han visslar på. Jag tror du skulle kunna utvecklas mycket med hjälp av honom". Andrea är absolut ingen blåst tjej, nej tvärtom! Men ibland kan hennes små kommentarer förgylla en hel kväll. Ungefär som idag.

Jag började genast med mitt stortänkande och fantiserade om en bild av mig själv på Tuppen-verandan hemma i Säffle en after-beach-kväll, visslandes på en liten pall i ett hörn. Tankarna vidareutveckaldes senare till proffsiga nattklubsgig, och så småning om som det stora dragplåstret till årets stora festivaler. Bilden av mig springandes runt på en gigantisk scen visslande i en mikrofon, samtidigt som jag får ett helt folkhav att vissla med till tonerna av mina visslingar.  
Visst vore det lite kul, att satsa på något så nytänkande som vissling? Nästa år ska jag banne mig söka till idol.

Sevärd film kanske?


/Elin

Hej Andrea Här!!

Idag har jag jobbat som vanligt. MEN jag visste att vi alla skulle vara hemma ikväll så jag gick in på Kiwi påvägen hem och köpte chips, dipp, vindruvor och mamma mia, eftersom jag verkar vara den enda personen som inte har sett den. Hade hela dagen tänkt att jag skulle ha lite pyssla-om-mig kväll med ansiktsmask, hårinpackning och smörja in mig med min nya bodylotion, sådär lagomt tjejig som Angelica uttrycker att jag och Elin är. Och det kanske stämmer? För när jag kommer hem så går Elin in i duscen innan mig och kommer ut med en hårinpackning på huvudet och en rosa ansiktsmask insmetad i ansiktet utan att jag ens hade pratat om mina planer ;D

Angelica hade visst tagit ett arbetspass på kvällen, men hon kom ganska tidigt ändå. Nu precis så berömde jag Elin för att hon visslade bra och musikaliskt och att hon och Thomas på mitt jobb borde starta en trubadurgrupp här i Jessheim. Detta steg lite högt upp i Elins huvud då hon börjar skratta och visslar till alla låtar som Angelica sätter på, skojar hej vilt om det, ja hon till och med gör ett inlägg om det på facebook! Men mitt i Elins nöjda och fnittriga leende säger Angelica: " Elin, jag har ett bekännande. Jag råkade ha sönder din skål, blink blink" (Det är nämligen en skål som har ett kattmotiv och texten don't worry ) Sedan så dog Elins glädje och sedan dess har Elin suittit nedsjunken i sin onepiese butter och tyst.

Puss och Kram

Jaa, tack så mycket Angelica. Här sitter alltså jag, Elin, redo att börja knappa på tangentbordet. För er som precis klickat er in på bloggen, läs inlägget nedanför för här kommer fortsättningen. Alltså slutetklämmen på dagens blogginlägg, och det vet vi ju alla att spännigen förstörs om man läser boken baklänges..

Den mörka gestalten  på yttertrappan visade sig vara, Andreaaa! Hon hade, inte särskillt förvånande, missat sitt tåg till dit hon nu skulle. Grannarna som brukar ha fest 24/7 (det känns i alla fall så om man har turen som mig att sova vägg i vägg med dem) hade ställt till med partaj även denna kvällen, så hon hade våldgästat dem.
På trappen stod även en av grannarna, plus lite okänt folk. Alla var riktigt party. Alla utom jag och Angelica, som hela vägen från Oslo fantiserat om att få krypa i våra rosa mjukiskläder och bunkra upp med diverse onyttigheter. Jag näst intill somnade sittandes på tåget.

Såklart började tjatet om att vi var tvuuunga att följa med ut för det skulle ju bli huuur kul som heeelst! Ni vet det där gamla vanliga fylletjatet som oundvikligen alltid dyker upp så fort det är någon som är "oparty" i umgänget, alltid lika uppskattat! Jag och Angelica tittade lite skeptiskt på varandra, med en varsin mjölkliter och en flaska coca cola i famnen. Vår kväll var ju liksom redan planerad, och vi hade inte haft några som helst planer på att visa oss offentligt resterande delen utav kvällen.

Vi försökte mötas på halva vägen, och kompromissade istället till oss en snabbvisit i partylägenheten. Sagt och gjort. Vi lämnade av våra godsaker, mjölken och colan, i kylskåpet och gjorde ett besök i partypalatset. Folk satt och stod åt höger och vänster, och jag kände inte igen en kotte. Lyckligtvis var alla svenskar, absolut inte rasistiskt menat, men det gjorde i alla fall samtalen lite lättare att förstå. Sluddrande norskar till hör ikke mina favoriter så att säga. Otroligt nog stötte vi på Säfflefolk i lägenheten. Haha, ja ibland är världen väldigt liten.. Dock inte något för mig bekant ansikte, men mina sambos verkade mer kunniga.

Efter en liten stunds mingel, tittade jag och Angelica på varandra och konstaterade att vi inte hade mer där att göra. Så vi traskade de två metrarna "hemmåt". Båda intog soffpotatismode, jag i min onepiece och Angelica i sin sprillans nyinköpta dress. Så här tråkiga är det faktiskt lov till att vara, intalade vi i alla fall oss själva.
För att gottgöra denna kvällen så beslutade vi oss för att det på lördag blir fest i vår lägenhet. Lördag it is! Veckans höjd punkt. Fortsättning följer...

/Elin

Det är pinsamt hur dåligt vi uppdaterar bloggen här borta men när allting handlar om jobb så tar vi för givet att det inte är så roligt att läsa. Men, nu lovar jag, Angelica att det ska bli ändring. Ska till och med få Andrea att bli aktiv här, hur mycket jag än ska behöva tjata. Trots det dåliga uppdateringen är det faktiskt folk som klickar sig in här varje dag, och det bugar vi för!
 
Såå, vad händer på dagarna då? Igår var en lyckodag för mig som fick mig att bokstavligt talat skutta till Storsentret. Jag fick min lön från mitt förra skitjobb (bara 4 månader försent) och även den lilla lönen i december. Och efersom det här var en mycket efterlängtad lön och mitt shoppingbehov har varit alldeles för stort alldeles för länge, så blev det lite påfyllning i garderoben. Med tanke på att det var halva av halva reapriset på Bik Bok så kan ni ju förstå vad det ledde till.

Idag slängde jag iväg ett spontansms till Johanna och vi bestämde en dejt i Oslo. Jag fick med mig både Andrea och Elin dit och det slutade med middag på Mc donald's. Efter att ha ätit pastasallad i 11 dagar så uppskattar man fett! Efter en timme lämnade Andrea oss för att hon skulle med sina jobbkompisar ut i Oslo. Jag, Elin och Johanna började gå i affärer och jag fyndade ett par örhängen. Vid tio tog vi tåget hem till Jessheim och när vi närmade oss trappen stod en mörk, lång gestalt där, jag lämnar ordet över till Elin...

Ska upp och fyra timmar så det här får bli godnatt för min del! :) / Angelica