Det går liksom inte att undvika att känna storstadspulsen här. Och nej, jag vet att Jessheim inte är en storstad men det är uppbyggt som en. Det finns ett stort köpcenter med alla klädaffärer, restauranger och mysiga café man kan tänka sig. Det finns människor som sitter på café alldeles själva med en tidning i handen som enda sällskap, mammor och pappor som går runt med sina barnvagnar, jag gillar verkligen harmonin här. Just nu sitter jag alldeles själv på ett café, Andrea sitter antagligen på bussen på väg till jobbet och Elin har precis lämnat mig för att gå hem och göra matlåda. Det är nog första gången jag sitter själv på ett café och kan verkligen njuta av det. Om man skulle gå ut och fika hemma i lilla Säffle så skulle folk titta snett och tänka: "stackars den där tjejen, hon har nog inga kompisar hon" och skänka en sådan där jag-lider-med-dig-blick. Därför undviker man helt enkelt att sitta själv på de få caféerna som finns i Säffle.

Imorse blev jag väckt av min kära sambo Elin. Det hela började med att hon kastade en stor kudde i huvudet på mig. Min första tanke var "jag.orkar.inte", därför valde jag att inte röra mig. Några sekunder senare kände jag ännu en kudde på mitt huvud och sekunden efter det ett helt täcke. Envis som jag är tänkte jag att jag inte skulle röra mig eller visa en min, kanske skulle hon ge upp och gå där i från. Men nej, hon var lika envis med att vinna det här kriget och gav sig på min enda svaghet: kittla mig under fötterna. Sagt och gjort, en minut senare satt jag och åt frukost tillsammans med mina två sambosar.

Kanske var det en hämnd för vad jag gjorde igår.. När Elin låg och sov gjorde jag allt för att diskret väcka henne. Jag skrattade överdrivet högt, tittade på henne, tog kort på henne och sist men inte minst började lägga choklad på henne. Men nu är det så Elin.. kriget har bara börjat! mohahaha



/ Angelica

Igår bestämde jag och min fina vän Angelica oss för att utforska stadens köpcenter lite. Efter lite kik i butikerna så gav vi oss ut på jakt efter ett norkst mobilnummer till Angelica. Sagt och gjort, Angelica fick ett nytt sim-kort och vi gick hem för att aktivera det. För att, lite onödigt, fylla ut det här blogginlägget så beskriver jag i detalj hur följande gick.
Jag står i mitt rum och och grejar och donar när Angelica ropar:
"Faaan en ny pinkod som jag måste lära mig också!"
"Neej då", svarade jag. "Det är samma kod på alla lebarakort, ett två tre fyra, jättelätt att komma ihåg!"
Angelica svarar: "Nej, inte på den här mobilen, det står tolv trettiiofyra."
Jag stannade upp och började fundera på vad jag faktiskt hört av min (forna blonda) rumskompis. Så jag frågade igen "Vad sa du att koden var?"
"TOLV TRETTIOFYRA!", ropade Angelica ännu en gång ifrån vardagsrummet helt ovetande om vad hon nyss kläckt ur sig. Jag bröt ihop av skratt men Angelica fattade fortfarande inte vad det roliga var.
"Kan du säga de siffrorna högt enskilt en gång" sa jag för att se om någon klocka skulle ringa.
Angelica blev eftertänksamt tyst för någon minut och sa sedan med allvar i blicken: "Det här skriver du iiiiinte på bloggen!!"

Många skulle kalla detta en typisk "Angelica-kommentar", och det är just precis vad det är. Men det är sån hon är, vi vet av många års erfarenhet att det går helt enkelt inte att förhindra att grodor hoppar ur henns mun lite då och då. Men det är precis det som gör henne till min vän Angelica ;)

/Elin

För det första, så är jag ingen bloggare. För det andra så gör jag det här på begäran från mina väninnor, som snart befinner sig på jordens alla håll och kanter. En efter en har de lämnat Sverige, även jag , och det är sorgligt det måste jag medge. Så för att de ska få en liten inblick i mitt "nya" liv så viker jag numera ut mig för allmännheten :)

Det första riktiga steget ut ur trygghetsbubblan Säffle tog jag för sisådär 4 veckor sedan, då jag hastigt och plötsligt blev sambo. Min sambo blev ingen mindre än Andrea, och så sent som igår så joinade även Ängie hushållet. Där har vi oss, den moderna lilla famlijen.
Just nu har vi våra blickar fokuserade på en enda sak som så många andra svenskar här, jobb! Men om några veckor, då den för mig första lönen kommer trilla in, och vi blivit lite mer bekanta med samhället så ska vi försöka bli lite mera hemmastadda och utforska staden Jessheim.

Nu ska jag fortsätta gratissurfa på Burger Kings bredband tills någon upptäcker mig! =)

/Elin

Efter många om och men har jag fått med mig Elin till Kaffemakeriet för att ta del av civilisationen på Facebook. Vi har som sagt inget internet än i våran lägenhet så vi får utnyttja de två gratisalternativen som finns, Burger king och Kaffemakeriet.

Igår gick som sagt flyttlasset till Jessheim tillsammans med mamma och pappa. Det gick någorlunda smärtfritt men det var inte förren de stängde igen dörren efter sig som jag insåg att jag faktiskt har flyttat hemmifrån. Varken Elin eller Andrea var hemma så jag hade fyra timmar att packa upp och göra mig hemmastadd. Det känns verkligen konstigt, även om det inte är långt hemmifrån. Men jag trivs i alla fall i både lägenheten och staden så det här ska nog bli bra.

På onsdag börjar jag jobba och då ska jag få mitt schema. Hoppas på att jag är ledig samma helger som Andrea och Elin annars blir det ensamt, men det är något jag får börja vänja mig vid.. Kanske till och med kan bota min mörkrädsla?

/ Angelica

Efter att ha grinat lite för mitt hår som för tillfället är en blandning av grått, blått, gult och vitt så följde jag med mamma för att handla. Nu när jag ska flytta hemifrån vill min kära moder att jag ska ha mat i magen så hon bjöd på hela kalaset, och jag kan lova att ni, mina roommates kommer få en chock när jag kommer. 5 kassar mat..
När jag gick runt på domus insåg jag vad liten jag egentligen är. Vad ska man handla egentligen? Vad kan man laga för matlådor? Vad ska jag äta till frukost? Det har liksom fallit sig naturligt att gå hemma i kylskåpet och ta det jag behöver, men nu när jag bara ska handla till mig, så är inget lika självklart längre. Mamma la märke till min förvirring och hjälpte mig som tur var.

Precis när vi parkerade så kommer pappa ut ur porten. Jag utbrister: Pappa, vad tycker du om mitt hår? Var av pappa bryter ihop: hahahah, har du färgat håret? hahaha, du ser ut som en.. öh clown.. hahah, ska det se ut så? Det är ju blått.. hahaha! 

Imorgon kl 9 ska jag till Boys and girls och göra om det.

/ Angelica

Herre, vad jag är trött efter att ha suttit och pillat med bloggdesignen hela kvällen. Även om den inte är speciellt avancerad så tar det tid eftersom jag inte kan koder och sådant själv utan får läsa mig till det. Men nu är jag i alla fall någorlunda nöjd och det hoppas jag att mina två kommande roommates är också, som inte har sett underverket ännu! Det här är som sagt en blogg för oss 3 som bor i Norge, närmare bestämt Jessheim. AEA står alltså för- Angelica, Elin och Andrea. Egentligen kanske inte jag har tillåtelse att skriva i den här bloggen än, eftersom jag inte flyttat in riktigt, men om 4 dagar är jag lika norsk som svensk.. nästan! I bloggen kommer ni få följa vår vardag, hur det är att bo tillsammans, jobba häcken av sig och känna miljonen rulla in på kontot.

Jag tvekar inte på att det här kommer bli ett äventyr. Känns som jag börjat ett helt nytt liv nu, flyttar hemmifrån, tillsammans med två vänner sedan lång tid tillbaka, ny mobil är på väg hem i brevlådan, jag ska slinga håret på fredag och har ett nytt jobb, i en ny stad, i ett nytt land. Vi får se vad Norge har att komma med, äntligen något att se fram emot!

/ Angelica