Igår bestämde jag och min fina vän Angelica oss för att utforska stadens köpcenter lite. Efter lite kik i butikerna så gav vi oss ut på jakt efter ett norkst mobilnummer till Angelica. Sagt och gjort, Angelica fick ett nytt sim-kort och vi gick hem för att aktivera det. För att, lite onödigt, fylla ut det här blogginlägget så beskriver jag i detalj hur följande gick.
Jag står i mitt rum och och grejar och donar när Angelica ropar:
"Faaan en ny pinkod som jag måste lära mig också!"
"Neej då", svarade jag. "Det är samma kod på alla lebarakort, ett två tre fyra, jättelätt att komma ihåg!"
Angelica svarar: "Nej, inte på den här mobilen, det står tolv trettiiofyra."
Jag stannade upp och började fundera på vad jag faktiskt hört av min (forna blonda) rumskompis. Så jag frågade igen "Vad sa du att koden var?"
"TOLV TRETTIOFYRA!", ropade Angelica ännu en gång ifrån vardagsrummet helt ovetande om vad hon nyss kläckt ur sig. Jag bröt ihop av skratt men Angelica fattade fortfarande inte vad det roliga var.
"Kan du säga de siffrorna högt enskilt en gång" sa jag för att se om någon klocka skulle ringa.
Angelica blev eftertänksamt tyst för någon minut och sa sedan med allvar i blicken: "Det här skriver du iiiiinte på bloggen!!"

Många skulle kalla detta en typisk "Angelica-kommentar", och det är just precis vad det är. Men det är sån hon är, vi vet av många års erfarenhet att det går helt enkelt inte att förhindra att grodor hoppar ur henns mun lite då och då. Men det är precis det som gör henne till min vän Angelica ;)

/Elin