Det går liksom inte att undvika att känna storstadspulsen här. Och nej, jag vet att Jessheim inte är en storstad men det är uppbyggt som en. Det finns ett stort köpcenter med alla klädaffärer, restauranger och mysiga café man kan tänka sig. Det finns människor som sitter på café alldeles själva med en tidning i handen som enda sällskap, mammor och pappor som går runt med sina barnvagnar, jag gillar verkligen harmonin här. Just nu sitter jag alldeles själv på ett café, Andrea sitter antagligen på bussen på väg till jobbet och Elin har precis lämnat mig för att gå hem och göra matlåda. Det är nog första gången jag sitter själv på ett café och kan verkligen njuta av det. Om man skulle gå ut och fika hemma i lilla Säffle så skulle folk titta snett och tänka: "stackars den där tjejen, hon har nog inga kompisar hon" och skänka en sådan där jag-lider-med-dig-blick. Därför undviker man helt enkelt att sitta själv på de få caféerna som finns i Säffle.

Imorse blev jag väckt av min kära sambo Elin. Det hela började med att hon kastade en stor kudde i huvudet på mig. Min första tanke var "jag.orkar.inte", därför valde jag att inte röra mig. Några sekunder senare kände jag ännu en kudde på mitt huvud och sekunden efter det ett helt täcke. Envis som jag är tänkte jag att jag inte skulle röra mig eller visa en min, kanske skulle hon ge upp och gå där i från. Men nej, hon var lika envis med att vinna det här kriget och gav sig på min enda svaghet: kittla mig under fötterna. Sagt och gjort, en minut senare satt jag och åt frukost tillsammans med mina två sambosar.

Kanske var det en hämnd för vad jag gjorde igår.. När Elin låg och sov gjorde jag allt för att diskret väcka henne. Jag skrattade överdrivet högt, tittade på henne, tog kort på henne och sist men inte minst började lägga choklad på henne. Men nu är det så Elin.. kriget har bara börjat! mohahaha



/ Angelica