Har precis kommit hem ifrån något som kunde blivit den värsta natten och kanske sista i mitt liv. Efter att avslutat ett arbetspass stod jag och väntade på den sista bussen. När den anländer tar jag dumt nog förgivet att det är sista nattbussen eftersom det ska gå två styckna just den tiden. Hoppar på och trycker in hörlurarna i öronen och försvinner in i min drömvärld. Efter 20 minuter tänker jag "skönt nu är jag hemma snart" men efter ytterligare 10 minuter börjar jag ana att något är fel. Jag läser på tavlan och ser "Maura skole". Helvete, Maura?! det ligger ju hur långt som helst från Jessheim. Jag springer fram till busschauffören och säger att jag ska till Jessheim och han svarar mig "oj" och börjar gapskratta. "Du har åkt väldigt fel" får jag till svar, "nästa hållplats är sista, jag ska till garaget och du måste gå av". Paniken börjar sprida sig i kroppen och jag känner hur tårarna bränns under ögonlocken. Han stannar bussen vid ett stort järde. Det enda som finns är en stor motorväg, mörker och en jävla massa minusgrader. Jag frågar skräckslaget "har du numret till en taxi?!" Han ger mig då till svar att det har han inte. Jag fortsätter "Det finns inget köpcenter i närheten?!" "nejnej, verkligen inte.. finns ingenting i närheten här". Jag ringer Andrea för att be henne hitta ett nummer till taxi och det första hon gör är att trycka av mig. Nu är jag helt skakig och kan knappt hålla tillbaka tårarna, det värsta var att busschauffören var grymt road och skrattade som aldrig förr. Jag började acceptera mitt öde, jag skulle frysa ihjäl..

Andrea ringer sedan upp och frågar vad jag ville. Jag får fram att jag är mitt ute i ingenstans och måste ha numret till taxi, eftersom jag knappt har något batterie på telefonen ber jag henne ringa mig när hon skaffat fram det. Busschauffören säger samtidigt som jag lägger på att jag får åka med till garaget och så hittar vi på något där. Jag litade ju inte heller på busschauffören, finns ju hur mycket skumma personer som helst, men vad hade jag för val? Inget. Vi fortsätter mot garaget och precis när jag ska ringa taxi erbjuder han mig skjuts i hans privata bil. Han sa att han kunde släppa av mig vid Mc donald's (minst 5km hemifrån) Bättre än inget tänker jag och hoppar in. Under färden hinner vi prata om hans hemland, Turkiet, hur det är att arbeta som busschaufför, om Norge och Sverige och allt mellan himmel och jord. När vi närmar oss Mc donalds slog jag på hundögonen och bad honom köra mig hem, och det funkade! Har aldrig kännt mig så lättad i hela mitt liv!!

Jag är fortfarande chockad och det här kommer jag fan aldrig glömma. Och jag kommer heller ALDRIG gå på en buss där jag inte frågar vart den ska innan. I alla fall inte sista bussen.