En dag på jobbet

Ligger i soffan med värkande fötter efter gårdagens arbetspass som var helt galen! Serverade på en stor gala för motorförare med över 500 gäster. Vi var ca 40 servitörer så ni kan ju förstå hur stort det var. Tv-kamrer, stora skärmar som visade vad som hände framme vid scenen, vinskänk och mycket att tänka på. Varje servitör ansvarade för ett bord så när gästerna kom skulle man stå bredvid bordet med ett stort leende på läpparna. Sedan när man fick "signalen" från chefen så gick alla servitörer ut och hämtade vitt vin och gick tillbaka till sina "positioner". Sedan väntade man på "signalen" igen och sedan fick alla servera. Sen åter till positionen igen och vänta på signal för att få gå ut. Hela tiden var jag såå jävla nervös för att tappa något eller spilla när jag hällde upp vinet men det gick faktiskt bra. Stressigt var det men riktigt kul att vara med på. Hoppas att jag någon gång i framtiden får vara gäst på en sådan tillställning, får väl bli fotbollsfru!

Jag fick smaka på min vanliga tur också. När jag och Rikard var på väg till hotellet så upptäckte vi att den vanliga vägen hade spärrats av. Så vi försökte hitta en annan väg men lyckades inte och tiden tickade. Så vi bestämde oss för att hoppa över staketet vilket resulterade i att jag fastnade sittandes på staketet med benen på varsin sida och skon fastnade under. Till slut kom jag loss med ett stort fint hål mellan benen, lyckaat! Som tur var hade jag en rätt lång skjorta och förkläde så hoppas ingen såg något.

Nu ska jag göra ett ryck i lägenheten som är stökig som vanligt. Det spelar ingen roll hur mycket man städar eller diskar, bor man tre i en lägenhet utan diskmaskin så ser det förjävligt ut i vilket fall. Vad är idén med att städa då egentligen?!

/ Angelica

Hiii

Andrea's veckaklocka ringde precis och jag har precis kommit innanför dörren efter jobbet!
Tuuur att vi inte går om varandra!
Gooodnatt
Angelina Jolie

Back on track!

Nu ni, våra kära trogna följare kan äntligen det där med bloggningen komma igång på riktigt. Vi har nämligen skaffat internet i lägenheten, hör och häpna! För det gjorde åtminstone vi när Elin utbröt ett glädjeskrik här i lägenheten. Ja, det var nämligen hon som fick igång det, vi är så stolta, så nöjda (tårar i ögonen). Det hade vi aldrig kunna tro men nu sitter jag och Elin här med varsin laptop och ett stort leende på läpparna. Den här kvällen kommer bli lång, bekvämligheten är på topp! Andrea ligger redan och sover, hon tröttnade först- såklart.

Nu kommer antagligen Burger King att efterlysa oss hos polisen, så mycket som vi hängt där på sistone.
För att avsluta det här inlägget så tänker jag ladda upp lite bilder från tiden som varit här, samt ett citat från Elin:
- Katrin Zytomierska är den roligaste jag känner!


Andrea STÄDAR! (Efter lite hot från Elin såklart!)




Elin slickar mina fötter, som vanligt när hon gjort något dumt!

jag och Andrea kramas alltid lite innan läggdags ;)

och Elin hälsar på när hon känner sig ensam, naken, rädd..


Med andra ord är vi som en enda lycklig, normal och härlig familj! Och med det sagt hoppas vi att vi vunnit tillbaka våra läsare! / Familjen Månsson, Krogdal och Sördell

Den stora elefanten

I tisdags bestämde sig vår allas kära Andrea för att tillverka egenhemlagad musli. Hon kämpade som aldrig förr med diverse ingridienser och jag iaktog ivrigt varje rörelse hon gjorde. Spännande följde jag hur de åkte in i ugnen och ut några minuter försent. Lite svart och lite bränt var resultatet men på vissa ställen på plåten- helt okej. Hon hällde upp delen med den lyckade muslin i en plastbytta och sade nöjd "Jag skulle vilja klistra en lapp där det stod Andrea's musli" sedan skrattade hon gott åt sig själv. Två dagar senare går det inte att missta sig på att Andrea har gått lös i köket, det ligger spår av nötter, havre och allt annat som kan tänkas vara i musli. Stora högar på golvet som har fastnat under strumporna på oss och smusslad till både badrummet och sovrummet. När Elin vaknade imorse tittade hon på mig och sedan på muslin som låg utspridd över HELA lägenheten. Hon spände ögonen i mig och sade: Idag får du ett uppdrag Angelica. Jag tittade mig nervöst omkring medan hon fortsatte: Du ska få Andrea att dammsuga här annars kommer jag flytta härifrån.

Andrea kommer hem om en timme och jag funderar fortfarande på hur jag ska säga detta. Jag vill ju inte verka oförskämd eller verka vara en sådan som styr och ställer. Jag tror jag överlämnar det här till Elin.

Imorgon ska jag till Säffle och jag är riktigt sugen på en fylla i Åmål. Vilka ska med? (Nu förväntar jag mig förbaskat många kommentarer)

/ Eran Angelica


Cheesburgarjävel

Mötte upp en ganska förbannad Angelica efter jag hade slutat jobbet. Jag hade telefonen i ena örat samtidigt som vi gick så jag kunde inte riktigt höra vad hon muttrade i det andra, men jag kunde urskilja något i stil med "döda andrea".

Efter ett tag slocknade kraken på soffan, och jag smet iväg till köpcentret. Här sitter jag nu, och jag har konstaterat att Norge är ett väldigt märkligt land. Jag känner mig diskriminerad, jag känner mig åtsidosatt på grund av mina specialbehov. Specialbehov som stavas glutenfritt. Varför ska jag behöva betala nästan 10 kronor mer bara för att jag inte kan äta gluten? 25 kronor betalade jag nyss för att få äta min specialcheesburgare, och därmed få tillgång till Burger King's gratisinternet. Men den var riktigt riktigt god, kanske en av de godaste jag ätit. Intalar jag mig.
Att vara glutenintolerant i Norge är dyrt, det vet jag det. Tacka vet jag Sverige!



/Elin


Bad ass

Precis innan vi gick utanfør dørren bad jag Andrea om nyckel men hon sa att vi skulle ju ændå gå samtidigt så det var ju onødigt. Nu har jag varit utelåst i 2,5 timmar och Elin ær hemma om 1. Den mænniskan ska få stryk. Tur att det finns ett bibliotek i Norge i alla fall. Annars hade jag førfrusigt utanfør dørren i væntan på att bli inslæppt. Har mycket riktigt gett Norge en andra chans, leder det till något blir jag glad. Om inte så blir jag inte førvånad med tanke på all min otur dem senaste månaderna. Funderar på att råna en bank, jag menar.. det måste ge føljder att læmna den yngre generationen arbetsløs. Det ær inte mer æn rætt, tycker jag i alla fall!

/ Angelica

Konversation

- Jag kommer till Norge idag/ Angelica
- Idaaag?/ Elin
- Ja, har du inte fått mina sms?/Angelica
- Va? Nej?/ Elin

Fan, jag skulle bara ha kommit ;)

Bananer i pyjamas möter teletubbies

Vi inte bara bor tillsammans, delar samma intressen, har samma humor, har samma hårfärg, blivit tagna för syskon ett flertal gånger, skedar varandra till sömns, gråter ihop framför O.C.... nu klär vi oss även lika :)












Good day!

Igår var det Beer Call här på Jessheim. Det inträffar alltid första tisdagen varje månad och då går alla ut och super sig stenfulla, alla utom jag. Jag hittills inte lyckats ta mig tid att gå ut en endaste gång sedan jag blev norgebo, vilket är mycket dåligt! Igår lyckades jag heller inte byta bort mitt sena kvällspass, så även denna gången bommade jag en utekväll.
När jag gick från busstationen inatt klockan ett var iprincip hela stan öde, så lite lättad blev jag över att jag kanske inte missade något ändå. Tills jag kom upp i våran lägenhet och möts av en Frida hängandes över toaletten och en främmande kille i hallen, som tillslut visades sig vara våran ena granne. Vart min sambo Andrea var var ett mysterium, men även hon dök upp efter ett tag på lite vingliga ben och lite lätt lullig.
Grannarna hade fest som vanligt, och efter en lång rad av försök av övertalning om att jag skulle med ut av diverse olika personer jag aldrig träffat, traskade en stor skara iväg till Gartneriet, Jessheims populäraste nattklubb. Tråkig som jag var slängde jag på mig mjukisdressen och landade i soffan framför white chicks med en trave riskakor.
Imorse kunde jag i alla fall glädjas över att jag var den enda som inte var bakfull, både Andrea och Frida såg båda ut att ha sett bättre dagar ;)

Eftersom både jag och Andrea har våran jobbfria dag idag så tänkte vi lyxa till det lite med att gå på bio. Men efter att ha betalat hyran och diverse andra utgifter insåg vi att vi nog var lite för fattiga. Istället planerar vi filmkväll med hemmagjord pizza gjord på kylskåpets färskaste ( dvs. den lilla mängd som inte gått ut på datum) ingridieser; choritzokorv och ost! Smaskens :)



/Elin


Vanlig natt med Angelica

Ligger i sängen och försöker sova med Angelica vid min sida. Börjar märka hur Angelica börjar slummra in i sin skönhetssömn. Först är det djupa andetag som sakta men säkert över går till högre högre och HÖGRE snakningar. Men detta ska inte låta mig störas, så jag försöker sova iallafall. Detta lyckas inte, så efter många om och men, funderingar och överläggningar kommer jag fram till att detta ska få ett slut!

Angelica: SNARK SNARK SNARK SNARK
Andrea: (petar lite på henne)
Angelica: SNARK SNARK SNARK SNARK
Andrea: (petar lite på henne igen)
Angelica: SNARK SNARK SNARK SNARK
Andrea: (petar lite hårdare)
Angelica: SNARK SNARK SNARK SNARK
Andrea: Angelica?
Angelica: SNARK SNARK SNARK SNARK
Andrea:ANGELICAAA!
Angelica: SNARK SNARK SNARK SNARK
Andrea: (kastar en kudde över huvudet)
Angelica: (ett instängt)SNARK SNARK SNARK SNARK
Andrea: (slår Angelica) 
Angelica: Vad är det? 
Andrea: Du snarkade
Angelica: Va?
Andrea: Du snarkade! 
Angelica: Va?
Andrea: Det var inge...
Angelica: Va? 
Andrea: DET VAR INGET! 
Angelica: Är du säker?
Andrea: Du snarkade bara...
Angelica: Nej de gjorde jag inte
Andrea: Jo det gjorde du
Angelica: Men jag är ju vaken
Andrea: Jo DET gjorde du
Angelica: Det kan jag inte ha gjort för jag är ju vaken
Andrea: JAG HÖRDE VÄL VAD JAG HÖRDE! 

Sen vänder jag mig om och somnar så skönt :)

 

Familjen Krogdal/Sördell/Månsson

Vi kan konsten att underhålla oss själva klockan 3 på natten en torsdagskväll :)



Ingen bråkar med mig va

När man märker att tanterna och även gubbarna för den delen, som ska gå på bussen betér sig som förskoleelever när badbussen kom (på min tid), då kan man verkligen fråga sig vart vägen är påväg. Jag blev rent ut sagt frustrerad idag. Jag stod i godan ro och inväntade bussen, 20 minuter innan märker jag hur alla börjar knö ihop sig, ställa sig jämt några centimeter ifrån varandra, strunta i att diverse väskor blockerade fri väg.. alltså 20 minuter INNAN bussen ens kommit. Folk började "diskret" förbereda sig på att komma först in i bussen, det knöddes, det gavs blickar.. Puckon tänkte jag, och stod stilla samtidigt som jag lyssnade på min ipod. När bussen kom ställde jag in min väska (först) vilket pensionärerna inte hade tänkt på. Så när de sprang mot bagageutrymmet gick jag lungt in i bussen (tredje person) och satte mig längst bak. Hade lust att skrika: ALLA KOMMER FÅ PLATS I BUSSEN JAG LOOVAR!

Men istället tänkte jag;
- Vem vann den striden då? va, va, va? suckers..


/Angelica

Borta bra, hemma bäst

Nu har jag varit hemma i några dagar och visst är det för underbart att komma hem. Det är något speciellt med att komma hem efter att ha varit borta ett tag. Man bygger liksom upp en drömbild om hur lilla Säffle ser ut. I min bubbla går det omkring vackra prinsar och prinsessor i staden, solen skiner, fåglarna kvittrar och det doftar rosor. När bussen stannar är det som om någon stoppar en nål i bubblan och det som återstår är raggarbilar och fabrikslukt. Nåväl, visst älskar man den här staden ändå. Speciellt efter "lite sällskap", gud vilket fantastiskt program. Och att grumstjejen frågar om han har stor kuk som viktigaste fråga förgyllde bara min kväll ännu mer. Egentligen borde folk inte skämmas, jag menar.. det som visas är ju inget som är främmande?

Idag gjorde jag mitt pass i Åmål. När jag i min vilsenhet skulle hitta en parkering lyckades jag köra in på den privata parkeringen- bara för de som jobbar där. Ni som känner mig vet att jag suger på att parkera.. Så jag fick försöka vända på världshistoriens tightaste parkering (fråga mig inte varför jag inte backade). Hur som helst lyckades jag köra in i en annan bil och i samma sekund som smällen märker jag att jag är iaktagen, jag smet från platsen. Inte med flit, men för att hitta en annan parkering. Sedan gick jag tillbaka och bad till gud att jag skulle få en gnutta av Andreas tur, och tro det eller ej så var det inte en enda repa på bilen. Men, han som iaktagit mig var borta. Så nu väntar jag spänt på ett samtal från polisen.. he he he  

Kära läsare, gör mig en tjänst. Fråga varför ANDREA (Ni vet den där tredje tjejen som driver bloggen med oss) lyser med sin frånvaro?!

/ Angelica

Tirsdag

Sitter och avnjuter lite Burger King-häng och försöker snappa upp de senaste händelserna i Säffle på facebook innan det är dags att gå på kvällens arbetspass. Nu är det bara 3 kvar för den här veckan, sedan bär det hemmåt igen!

Att bo i en lägenhets tillsammans med tre tjejer trodde jag skulle vara enkelt. Vi tjejer är ändå ganska kända för att vara ordningsamma och vilja hålla rent och snyggt runt omkring oss. Men ack så fel jag hade, och igår fick det vara nog! Vår lägenhet såg ut att tillhöra 3 arbetslösa morsgrisar som aldrig förstått funktinen av varken diskborstar eller damsugare. Men nu glänser den så fint att till och med mamma hade blivit tårögd!

Fan nu är jag sen till bussen igen!

/Elin


Seffle

Nu sitter jag på bussen påväg hem, ska bli sköönt att komma hem :)
Ser även fram emot att se den omtalade serien "Lite sällskap", är det så illa som det verkade vara på facebook? Vill även passa på att varna för kommande inlägg, finns risk att ni kommer må psykiskt dåligt efteråt, mer om det sen när jag är hemma.

/ Angelica

I will survive

Under helgen har jag varken kissat i ett hörn eller ätit möbler, jag har.. tro det eller ej, ÖVERLEVT. Jag är så stolt över mig själv att jag får tårar i ögonen. Jag som för det mesta är rädd för allt, listan kan göras lång.. men det som står högst upp på listan är ju mörker och sova själv, så när de två kombineras blir det som sagt ingen bra kombination, men.. Jag måste erkänna att jag har gått runt och varit rädd i onödan för det gick huuur bra som helst att släcka lampan och sova. Så för att sumera detta gjorde jag bara som min goda väninna Andrea "tänkte l.o.g.i.s.k.t!"

Under helgen har bestått till stor del av jobb. Jag trivs och jag börjar till och med förstå vad de säger.. (Som jag för övrigt går ifrån själv klockan 23 på natten i MÖRKER, ännu ett pluspoäng) Det har inte varit så tokigt att vara själv ändå, med tanke på att jag bara är hemma på morgonen och kvällen. Men jag tänker inte påstå att jag gillar det, för det gör jag inte- än. Jag längtar faktiskt efter mina två sambosar som kommer om några timmar.

Idag har jag för övrigt städat, och det var det värsta jag gjort sen jag flyttat hit. Att bo tillsammans med Andrea och Elin (nu tänker jag lägga största skulden på Andrea) är som att bo med två långhåriga schäfrar, hår ÖVERALLT. Jag kunde inte ens avgöra om vår rosa matta skulle vara rosa eller om det ska vara brunsvarta hårstrån på. Nu har jag min del gjord och sedan får Andrea och Elin klunsa om vem som tar nästa tag med dammsugarn.

Ikväll väntar besök av Pappa, Mikael, Sandra, Andrea, Elin, Marielle och Sandra. Så det blir fullt hus, men det ser jag fram emot.

Roligt med kommentarer också, fortsätt med det! :D

/ Angelica

Home sweet home

2/3 av norgegänget är på besök i vår hemstad Säffle i helgen, och jag är en av dem. Stackars Angelica fick för den här gången stanna "hemma", någon måste ju försörja hushållet.. Med tanke på hur extremt rädd hon är för mörker och för att sova ensam (hon har förövrigt aldrig sovit ensam) så får vi hoppas att hon inte flippat ur helt och börjat tugga på möblerna och kissat i hörnen när vi kommer hem. Helgen närmar sig sitt slut så det återstår bara att se..

Lagomt tills min hemfärd så lyckades jag bli sjuk, perfekt timing skulle man kanske kunna se det som för nu får jag ju ligga i soffan framför tvn och köra med alla (freddie) utan att få dåligt samvete. Men inte den här gången. Det är fruktansvärt tråkigt att vara sjuk när man numera är hemma så sällan, jag vill träffa så många och göra så mycket men är helt isolerad istället.

Andrea å andra sidan, som för övrigt aldrig slutar imponera på mig med sina märkliga kommentarer, iprincip bönade och bad förra veckan för att hon skulle få vara med om en olycka och hamna på sjukhus. Varför kan man ju då undra, och det var precis vad jag gjorde. Jo, för att Andrea alltid har tyckt att det ser så avkopplande ut att få ligga på ett sjukhus med en massa människor runt omkring som är där för att passa upp på en. För att nämna hur den här diskussionen uppkom så var det när vi låg i soffan och tittade på oc-boxen, avsnittet där Marissa precis magpumpats på grund av en överdos. Mitt svar på detta var att man inte behöver åka till ett sjukhus för att få detta att gå i uppfyllelse, utan möjligtvis ett spa och att orsaken till att man faktiskt hamnar på ett sjukhus inte alltid är så trevlig. Men Andrea som alltid har svaret på allt gav sig inte.
Jag vet inte riktigt vart hon får allt ifrån, men det är alltid intressant att få ta del av hennes funderingar och det är vi nog en hel skara som kan intyga =)

/Elin



Godmorgon

Det går liksom inte att undvika att känna storstadspulsen här. Och nej, jag vet att Jessheim inte är en storstad men det är uppbyggt som en. Det finns ett stort köpcenter med alla klädaffärer, restauranger och mysiga café man kan tänka sig. Det finns människor som sitter på café alldeles själva med en tidning i handen som enda sällskap, mammor och pappor som går runt med sina barnvagnar, jag gillar verkligen harmonin här. Just nu sitter jag alldeles själv på ett café, Andrea sitter antagligen på bussen på väg till jobbet och Elin har precis lämnat mig för att gå hem och göra matlåda. Det är nog första gången jag sitter själv på ett café och kan verkligen njuta av det. Om man skulle gå ut och fika hemma i lilla Säffle så skulle folk titta snett och tänka: "stackars den där tjejen, hon har nog inga kompisar hon" och skänka en sådan där jag-lider-med-dig-blick. Därför undviker man helt enkelt att sitta själv på de få caféerna som finns i Säffle.

Imorse blev jag väckt av min kära sambo Elin. Det hela började med att hon kastade en stor kudde i huvudet på mig. Min första tanke var "jag.orkar.inte", därför valde jag att inte röra mig. Några sekunder senare kände jag ännu en kudde på mitt huvud och sekunden efter det ett helt täcke. Envis som jag är tänkte jag att jag inte skulle röra mig eller visa en min, kanske skulle hon ge upp och gå där i från. Men nej, hon var lika envis med att vinna det här kriget och gav sig på min enda svaghet: kittla mig under fötterna. Sagt och gjort, en minut senare satt jag och åt frukost tillsammans med mina två sambosar.

Kanske var det en hämnd för vad jag gjorde igår.. När Elin låg och sov gjorde jag allt för att diskret väcka henne. Jag skrattade överdrivet högt, tittade på henne, tog kort på henne och sist men inte minst började lägga choklad på henne. Men nu är det så Elin.. kriget har bara börjat! mohahaha



/ Angelica

Jag och min vän blondinen

Igår bestämde jag och min fina vän Angelica oss för att utforska stadens köpcenter lite. Efter lite kik i butikerna så gav vi oss ut på jakt efter ett norkst mobilnummer till Angelica. Sagt och gjort, Angelica fick ett nytt sim-kort och vi gick hem för att aktivera det. För att, lite onödigt, fylla ut det här blogginlägget så beskriver jag i detalj hur följande gick.
Jag står i mitt rum och och grejar och donar när Angelica ropar:
"Faaan en ny pinkod som jag måste lära mig också!"
"Neej då"
, svarade jag. "Det är samma kod på alla lebarakort, ett två tre fyra, jättelätt att komma ihåg!"
Angelica svarar: "Nej, inte på den här mobilen, det står tolv trettiiofyra."
Jag stannade upp och började fundera på vad jag faktiskt hört av min (forna blonda) rumskompis. Så jag frågade igen "Vad sa du att koden var?"
"TOLV TRETTIOFYRA!"
, ropade Angelica ännu en gång ifrån vardagsrummet helt ovetande om vad hon nyss kläckt ur sig. Jag bröt ihop av skratt men Angelica fattade fortfarande inte vad det roliga var.
"Kan du säga de siffrorna högt enskilt en gång" sa jag för att se om någon klocka skulle ringa.
Angelica blev eftertänksamt tyst för någon minut och sa sedan med allvar i blicken: "Det här skriver du iiiiinte på bloggen!!"

Många skulle kalla detta en typisk "Angelica-kommentar", och det är just precis vad det är. Men det är sån hon är, vi vet av många års erfarenhet att det går helt enkelt inte att förhindra att grodor hoppar ur henns mun lite då och då. Men det är precis det som gör henne till min vän Angelica ;)

/Elin




Jag har tagit min bloggoskuld

För det första, så är jag ingen bloggare. För det andra så gör jag det här på begäran från mina väninnor, som snart befinner sig på jordens alla håll och kanter. En efter en har de lämnat Sverige, även jag , och det är sorgligt det måste jag medge. Så för att de ska få en liten inblick i mitt "nya" liv så viker jag numera ut mig för allmännheten :)

Det första riktiga steget ut ur trygghetsbubblan Säffle tog jag för sisådär 4 veckor sedan, då jag hastigt och plötsligt blev sambo. Min sambo blev ingen mindre än Andrea, och så sent som igår så joinade även Ängie hushållet. Där har vi oss, den moderna lilla famlijen.
Just nu har vi våra blickar fokuserade på en enda sak som så många andra svenskar här, jobb! Men om några veckor, då den för mig första lönen kommer trilla in, och vi blivit lite mer bekanta med samhället så ska vi försöka bli lite mera hemmastadda och utforska staden Jessheim.

Nu ska jag fortsätta gratissurfa på Burger Kings bredband tills någon upptäcker mig! =)

/Elin

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0