Har precis kommit hem ifrån något som kunde blivit den värsta natten och kanske sista i mitt liv. Efter att avslutat ett arbetspass stod jag och väntade på den sista bussen. När den anländer tar jag dumt nog förgivet att det är sista nattbussen eftersom det ska gå två styckna just den tiden. Hoppar på och trycker in hörlurarna i öronen och försvinner in i min drömvärld. Efter 20 minuter tänker jag "skönt nu är jag hemma snart" men efter ytterligare 10 minuter börjar jag ana att något är fel. Jag läser på tavlan och ser "Maura skole". Helvete, Maura?! det ligger ju hur långt som helst från Jessheim. Jag springer fram till busschauffören och säger att jag ska till Jessheim och han svarar mig "oj" och börjar gapskratta. "Du har åkt väldigt fel" får jag till svar, "nästa hållplats är sista, jag ska till garaget och du måste gå av". Paniken börjar sprida sig i kroppen och jag känner hur tårarna bränns under ögonlocken. Han stannar bussen vid ett stort järde. Det enda som finns är en stor motorväg, mörker och en jävla massa minusgrader. Jag frågar skräckslaget "har du numret till en taxi?!" Han ger mig då till svar att det har han inte. Jag fortsätter "Det finns inget köpcenter i närheten?!" "nejnej, verkligen inte.. finns ingenting i närheten här". Jag ringer Andrea för att be henne hitta ett nummer till taxi och det första hon gör är att trycka av mig. Nu är jag helt skakig och kan knappt hålla tillbaka tårarna, det värsta var att busschauffören var grymt road och skrattade som aldrig förr. Jag började acceptera mitt öde, jag skulle frysa ihjäl..

Andrea ringer sedan upp och frågar vad jag ville. Jag får fram att jag är mitt ute i ingenstans och måste ha numret till taxi, eftersom jag knappt har något batterie på telefonen ber jag henne ringa mig när hon skaffat fram det. Busschauffören säger samtidigt som jag lägger på att jag får åka med till garaget och så hittar vi på något där. Jag litade ju inte heller på busschauffören, finns ju hur mycket skumma personer som helst, men vad hade jag för val? Inget. Vi fortsätter mot garaget och precis när jag ska ringa taxi erbjuder han mig skjuts i hans privata bil. Han sa att han kunde släppa av mig vid Mc donald's (minst 5km hemifrån) Bättre än inget tänker jag och hoppar in. Under färden hinner vi prata om hans hemland, Turkiet, hur det är att arbeta som busschaufför, om Norge och Sverige och allt mellan himmel och jord. När vi närmar oss Mc donalds slog jag på hundögonen och bad honom köra mig hem, och det funkade! Har aldrig kännt mig så lättad i hela mitt liv!!

Jag är fortfarande chockad och det här kommer jag fan aldrig glömma. Och jag kommer heller ALDRIG gå på en buss där jag inte frågar vart den ska innan. I alla fall inte sista bussen. 

Ja, jag förstår att ni sitter där hemma och dööör av nyfikenhet hur vi rika norrbaggar bor. Nu ska det avslöjas, överklass.. det är bara förnamnet!


Vardagsrummet ihopsatt med kök. Vi vet, soffan är gräääslig. Men vi fick den gratis så slapp vi flytta med en, gratis är gott!


"köket"


Mitt och Andrea's sovrum. Ungefär en enda stor säng!


Elins rum


garderob


Toalett

Det var det hele! =)

Det kan inte ha undgått någon, internet har nu även installeras på Gotaasallen 2a, vårat lilla kärleksnäste :) Och med det var det bara att säga hejdå till det sociala livet med mina två sambos, hej hej facebook.
Varken jag eller Angie har lagt oss innan klockan slagit, vad för en vanlig arbetare brukar vara uppstigningstimmen, de senaste nätterna. Eller mornarna kanske är ett bättre beskrivande ord? Men vad gör det när man ändå jobbar kväll och satsar på att få dagarna att gå så snabbt som möjligt.


Jag trivs riktigt bra här nu. Att flytta hem skulle nästan bara kännas konstigt. När jag åkte i slutet av juli hade jag alla mina brudar hemma på ett och samma ställe, i tryggt och säkert förvar. Jag visste precis vart jag hade dem. Nu när det närmar sig jul så har de flesta packat ihop och flyttat till nya städer, länder, vissa nya världsdelar till och med och/eller startat nya liv.. 
Men för att se på allt detta från den positiva sidan så är vi ju bara unga en gång i livet, och snart så kommer vi att vara så fullproppade med intryck och erfarenheter och var och en ha sitt eget äventyr. Och då, när den dagen kommer, så kommer vi alla att köpa oss ett varsitt hus i treabackarna, skaffa familj, ha tacosmys framför idol varje fredag och tillsammans skratta åt våra minnen samtidigt som vi skriker på ungarna att gå ut med hunden. Japp, så kommer det bli om jag får bestämma. Så vi får passa på att leka av oss nu, för snart väntar allvaret!

UNDERBART

Ligger i soffan med värkande fötter efter gårdagens arbetspass som var helt galen! Serverade på en stor gala för motorförare med över 500 gäster. Vi var ca 40 servitörer så ni kan ju förstå hur stort det var. Tv-kamrer, stora skärmar som visade vad som hände framme vid scenen, vinskänk och mycket att tänka på. Varje servitör ansvarade för ett bord så när gästerna kom skulle man stå bredvid bordet med ett stort leende på läpparna. Sedan när man fick "signalen" från chefen så gick alla servitörer ut och hämtade vitt vin och gick tillbaka till sina "positioner". Sedan väntade man på "signalen" igen och sedan fick alla servera. Sen åter till positionen igen och vänta på signal för att få gå ut. Hela tiden var jag såå jävla nervös för att tappa något eller spilla när jag hällde upp vinet men det gick faktiskt bra. Stressigt var det men riktigt kul att vara med på. Hoppas att jag någon gång i framtiden får vara gäst på en sådan tillställning, får väl bli fotbollsfru!

Jag fick smaka på min vanliga tur också. När jag och Rikard var på väg till hotellet så upptäckte vi att den vanliga vägen hade spärrats av. Så vi försökte hitta en annan väg men lyckades inte och tiden tickade. Så vi bestämde oss för att hoppa över staketet vilket resulterade i att jag fastnade sittandes på staketet med benen på varsin sida och skon fastnade under. Till slut kom jag loss med ett stort fint hål mellan benen, lyckaat! Som tur var hade jag en rätt lång skjorta och förkläde så hoppas ingen såg något.

Nu ska jag göra ett ryck i lägenheten som är stökig som vanligt. Det spelar ingen roll hur mycket man städar eller diskar, bor man tre i en lägenhet utan diskmaskin så ser det förjävligt ut i vilket fall. Vad är idén med att städa då egentligen?!

/ Angelica

Andrea's veckaklocka ringde precis och jag har precis kommit innanför dörren efter jobbet!
Tuuur att vi inte går om varandra!
Gooodnatt
Angelina Jolie

Nu ni, våra kära trogna följare kan äntligen det där med bloggningen komma igång på riktigt. Vi har nämligen skaffat internet i lägenheten, hör och häpna! För det gjorde åtminstone vi när Elin utbröt ett glädjeskrik här i lägenheten. Ja, det var nämligen hon som fick igång det, vi är så stolta, så nöjda (tårar i ögonen). Det hade vi aldrig kunna tro men nu sitter jag och Elin här med varsin laptop och ett stort leende på läpparna. Den här kvällen kommer bli lång, bekvämligheten är på topp! Andrea ligger redan och sover, hon tröttnade först- såklart.

Nu kommer antagligen Burger King att efterlysa oss hos polisen, så mycket som vi hängt där på sistone.
För att avsluta det här inlägget så tänker jag ladda upp lite bilder från tiden som varit här, samt ett citat från Elin:
- Katrin Zytomierska är den roligaste jag känner!


Andrea STÄDAR! (Efter lite hot från Elin såklart!)




Elin slickar mina fötter, som vanligt när hon gjort något dumt!

jag och Andrea kramas alltid lite innan läggdags ;)

och Elin hälsar på när hon känner sig ensam, naken, rädd..


Med andra ord är vi som en enda lycklig, normal och härlig familj! Och med det sagt hoppas vi att vi vunnit tillbaka våra läsare! / Familjen Månsson, Krogdal och Sördell